Livet tar konstiga vändningar ibland. Just när man tror att man är på väg att må bra så kommer smällen. En panikångest attack mitt i natten som resulterade i att jag blev inlagd på psykiatriska aintensivvårdsavdelningen, PIVA. Men det positiva i allt negativa är att jag för första gången har fått hjälp på riktigt. En KBT-terapeut ska hjälpa mig samtidigt som jag får hjälp med övervikt, rökning, astman och min värk i kroppen. Jag har redan varit hos teapeuten två gången och har fått tid hos astmasköterska för rökning och astma. YEEY! I slutet av september ska jag till läkaren för att böra reda i min värk. Jag väntar på kallelse från dietist för övervikten.

Jag har börjat medicinera mot "utmattningsdepression med inslag av ångest" och medicinen har gett goda resultat. Nu är jag på gång! See ya!

jo så är det..jag har faktiskt träffat kärleken. Jag som trodde att jag skulle vara ensam resten av livet! han är underbar, han står ut med min sjukdom och tar hänsyn till att jag inte klarar allt som en vanlig människa. Han accepterar min son och hans svårigheter utan att döma varken mig eller prinsen.

Jag trodde inte att det fanns någon sådan man i hela världen. :-) Vi delar så mycket intressen och framtidsplaner. Jag är nog kär <3 <3

Jag har under våren varit sjuk ganska mycket, först förkyld, sen skov i min muskelsjukdom, magsår och nu är jag förkyld igen. Det här har gjort att jag inte kunnat jobba så mycket som i sin tur leder till mindre pengar när jag behöver dom som mest. Jag har hamnat efter ytterligare i skolan och därmed tappat lusten totalt. De sista dagarna har jag undrat vad jag har kvar att leva för? Om jag hoppar av utbildningen så kommer jag att tvingas vara kvar inom vården döär jag vantrivs något förbannat och inte mår bra av arbetstiderna. Vännerna har börjat försvinna eftersom jag aldrig har tid att ses längre. Skolan går åt skogen för att jag är sjuk mycket. Jobbet strular av olika orsaker, scheman som inte passar min situation som den ser ut just nu, samtidigt som dom inte kan erbjuda så mycket att jag kan försörja  mig på lönen som blir. Jag bara undrar vad jag har kvar? Min livsdröm om en universitetsutbildning går i kras och jag har sumpat så mycket för att få just det, både jobb och vänner. Kvar står jag, utan jobb, utbildning, vänner och familj. Allt jag har är min son. Jag har inte direkt någon längtan efter att dö men inte heller någon lust att leva. Jag är nu 35 år och har många år kvar att leva det här livet som inte har annat att erbjuda än motgångar och problem. När jag har mina bra stunder och humöret är på topp så kommer jag på lösningar men jag lyckas inte få det resultat jag vill. Känns som om jag är dömd att bara stå ut i 40 år till. Jag är inte ämnad att lyckas och komma vidare.

jag ringde jobbet igår och berättade att jag inte kunde jobba inatt. kräktes blod igår och måste erkänna att jag faktiskt blev lite rädd och orolig. så här kan jag inte ha det! jag måste göra något åt min situation. men vad?!? önskar jag hade en familj att vända mig till om tips och råd, eller åtminstonde lite stöd och glada hejarop. känner mig så fruktansvärt ensam i mina problem och har ingen att vända mig till.

jag är rädd att öppna mig för människor på grund av att jag är rädd att bli kritiserad.

jag är rädd att be om hjälp eftersom jag är rädd att ligga andra till last.

jag är rädd att ta emot hjälp då jag känner att jag måste ge något tillbaka, vilket jag inte har tid eller ekonomi till.

är det nu man ska ge upp? kasta in handduken och erkänna sig besegrad?

så j***a ont det gör! bränner och svider i magen, det blir bättre om jag ligger eller sitter framåtlutad, men att stå eller gå gör jätteont. hoppar över skolan idag så kanske jag kan jobba natten imorgon istället. blir orolig för vad arbetsgruppen ska säga, antar att det kommer att bli sura miner. fast å andra sidan skulle det bli riktigt sura miner på jobbet också om jag inte skulle kunna jobba imorgon. känns som om mitt liv mest består av en himla massa moment 22.
jag skulle verkligen behöva klona mig eller få ytterligare 24 timmar/dygn! och det som är mest jobbigt är att jag inte ser något slut på det. är det så här resten av mitt liv ska se ut? jag vet ju att min magvärk beror på stress och oregelbundna sov- och mattider, vilket jag inte kan göra något åt förrän om sådär 4 år. jag mådde ju inte bra av mitt tidigare jobb heller och för att ta mig därifrån var jag tvungen att plugga, och för at ha råd att plugga måste jag leva som jag gör nu, vilket jag inte heller mår bra av.....

igår var jag hos en tjej på univeritet som lär ut om studieteknik. jag fick jättemånga bra tips om hur man kan lära sig det som står i böckerna utan att det blir som korvstoppning. när jag kom hem kollade jag youtube och där fanns det föreläsningar utlagda i samma ämne. kollade igenom de klippen och det kändes som om jag fick en bra repetition av det tjejen hade sagt tidigare.
vi träffades även i arbetsgruppen igår, vi fick lite gjort inför nästa vecka men är långt ifrån klara.  jag fick samma känsla som vanligt, att mina gruppkamrater, eller i alla fall en del av dem, har något emot att jag jobbar bredvid studierna. avundsjuka? så fort jag säger att jag ska jobba så blir det taggarna utåt och gruppen bara måste träffas just då. är det för att göra det svårare för mig? att jag ska tvingas ta ledigt från jobbet för att träffas i gruppen? hon själv, ja det är i princip bara en person, kan inte träffas i gruppen för att hon vill åka hem till sin familja över helgen så torsdag och fredag kan inte hon om vi har självstudier de dagarna, hon måste få tid att träna, hon vill ha sovmorgon så hon vill inte träffas före 11 eller som tidigast 10, hon har ställt in gruppträffar på grund av att hon har haft tvättstugan!! jag känner så stark irritation från hennes sida angående mitt jobb, både kommentarer om att hon inte förstår varför jag jobbar eftersom jag gott och väl borde klara mig på studielånet, och hon förstår inte att "jag orkar" men samtidigt ingen reaktion när jag svarar: "det gör jag inte". De andra fruppmedlemmarna säger inte så mycket alls så jag veet inte hur jag ska tolka det. håller med henne? eller har ingen åsikt? eller tycker att hon har fel?

det roliga var att inför gårdagens gruppträff blev det irritation på grund av att jag var tvungen att gå ifrån för att träffa "studietekniken", men vem var den första som ville ha tips och ville veta vad jag fick göra där??? Jo precis!!

jag mår så dåligt just nu och är så fruktansvärt stressad och känner mig otillräcklig. så det jag mest av allt skulle behöva är stöd och förståelse vilket jag trodde man kunde få av arbetsgruppen... jag känner mig så ensam i mina problem eftersom jag inte känner någon annan som har gått på universitet och har barn. hur får man tiden, pengarna och orken att räcka till allt?

Att studera heltid på universitet, jobba halvtid och dessutom vara ensamstående mamma är lite klurigt att få ihop. Varje dag, varje timme har jag dåligt samvete för allt som inte blir gjort. Jag har svårt att vara glad för det som faktiskt blir gjort, eftersom jag hela tiden ligger efter hur jag än försöker att komma ifatt.
Jag har väldigt svårt att sova på nätterna då jag vaknar väldigt ofta och har panik över saker som inte blir gjorda när jag slösar tid på att sova. Jag sover varannan natt eftersom jag den andra natten försöker att jobba eller plugga för att få tiden att räcka till, så jag behöver verkligen få sova hela den natten utan att vakna flera gånger. Ändå känner jag att både jobbet och skolan förväntar sig mer av mig. Jag bara undra: hur gör andra i min situation? Jag inser ju att jag inte kan hålla på så här i fyra år till!